Monsieur J

Testade för ett tag sedan att lyssna på en bok när jag cyklade till jobbet. Det har mestadels blivit musik när jag cyklat, mest beroende på att jag fått för mig att det inte går att lyssna på böcker p g a allt trafikbuller som uppstår en stor del av sträckan till jobbet. Jag måste tillstå att det faktiskt gick riktigt bra. Avkopplande också. Jag har börjat lyssna på Robert Gustafssons ”Från Vaggan till deadline”. Mycket underhållande. Det är han själv som läser, vilket får mig att ibland le stort och nästan skratt till högt. Det gör ju man inte sådär bara när man cyklar en arla måndagmorgon i hällregn nio kilometer till jobbet. Man liksom sjunker in i texten på ett helt annat sätt när man tvingas till att koncentrera sig där lilla extra för att lyckas höra allt som sägs. Det verkar vara en slags naturlag att de som framför jättelika timmerbilar, gör det samtidigt som alla andra bullrade fordon är lössläppta . Detta oväsen tvingar mig alltså att skärpa hörseln å det yttersta, vilket inte alltid är det lättast när man som jag i närmaste är halvdöv. Detta medför att alla andra varseblivningsorgans kapacitet dras ner till någon slags reservnivå, vilket betyder att jag kan ta mig till jobbet utan att bli överkörd, men däremot slås mycket stora delar av min sociala kompetens ur spel.

Häromdagen stannade jag alltså vid ett av de tämligen talrika trafikljusen längs min cykelfärd till jobbet. Vid detta rödljuset stod en mamma med ett barn i tre-fyra års ålder. Kan inte riktigt åldersbestämma barn i den åldern lika bra längre som när mina egna var i samma ålder. Det är lättare att åldersbestämma gråtrutar. Jag håller precis på att lyssna på ganska så rolig del i boken och ler därför således en smula inåtvänt åt det som utspelas.  Händelserna i boken blir mer komiska och jag börjar frusta lite lätt. Det tillhör ju inte god sed att storskratta rakt ut mitt vardagen. Då ska man tyst och stilla ta sig dit man ämnar ta sig. På sin höjd kan man nicka åt bekanta längs med vägen eller vifta med ögonbrynen om det är sommar. Trots sin ringa ålder märker barnet att den här farbrodern som frustar alltmer inte är som de andra vuxna människorna. Nu börjar läppen darra på den stackarn samtidigt tilltar mitt frustande alltmer och övergår i lite halvkvävda skrattparoxysmer. Barnet börjar således att gråta. Mamman vänder sig om för att trösta barnet och det är då  jag som inte klarar längre utan skrattar högt rakt ut. Barnet gråter än mer. Mamman tittat först oförstående mot mig, men sedan börjar hon tro sig förstå hela situationen. Mamman blickar mot mig övergår till ett lätt raseri och hon undrar vad i helvete jag tror jag sysslar med. Fortfarande djupt innesluten i boken förmår jag inte fullt ut att förstå vad det är hon säger. Dessutom kämpar jag för att hålla koncentrationen på det som sägs i boken. Mamman står nu väldigt nära; men inte närmare än att hon är utan räckhåll för mina armar. Jag skulle ju kunna vara The Boston Strangler ute på en liten cykeltur innan jag cyklar hem och stryper något nytt offer. Hon undrar åter igen vad i helvete jag tror att jag sysslar med. En äldre man har nu sällat sig till oss vid rödljuset. Han hötter med näven åt mig och då han står en vid det öra som jag hör sämst på uppfattar jag bara enstaka ord och fraser: ”ligist…borde låsas…perversa…”. Nu gråter mamman också. Att man inte ska kunna gå ut utan att bli antastad av perversa galningar vrålar hon hulkande mellan tårarna. ”Jag hoppas att du inte jobbar med barn”. Jag kämpar förtvivlat med försöka hålla koncentrationen på boken samtidigt som jag försöker bemöta alla de här människorna vid rödljuset på ett professionellt sätt utan blir alltför opersonlig. Jag ler stort och försöker se vänligt sinnad ut. Det är inte lätt när man har svart cykelmössa därtill hörande svart sidenbalaklava under cykelhjälmen. Därtill har jag den höga jackkragen på min jacka knäppt så det enda som syns är mina glasögon och en liten del av näsan. Jag ler ändå. ”Sådana som du borde inte få gå lösa och ge sig på barn hursomhelst”. Jag börja tycka att det varit rött ljus ovanligt länge och börja känna mig lite lätt stressad över att dels inte kunna ägna boken min fulla koncentration samtidigt som det ser ut som om jag riskerar att missa det viktiga mötet om det inte slår om och blir grönt snart. Min begynnande frustration påverkar min hörsel i tydlig negativ riktning. Nu förstår jag inte alls vad de säger till mig och lyckas bara höra brottstycken. Brottstycken till vilket jag fogar ord på egen hand för att få till stånd begripliga meningar. Ah äntligen grönt…

Ja ibland så tycks tiden stå still och ibland så rusar den åstad utan att man hinner tänka så mycket på det. Den sista tiden har väl varit lite åt detta senare håll. Jag fick min gallblåsa bortopererat till sist ändå, får jag väl säga. Min operation blev uppskjuten två gånger innan den kunde bli av, dagen före min födelsedag faktiskt. Dagarna före operationen var jag extremt orolig och nervös. Dels för att den kanske skulle kunna bli uppskjuten ännu en gång, men framförallt att något skulle gå fel och jag avled i samband med operationen. Jag hade en sån fruktansvärd dödsångest att när min fru lämnade mig på morgonen vid operationsavdelningen på sjukhuset darrade jag i hela kroppen och var nära att börja storgråta.

Väl inne på avdelningen gick allt mycket  fort. Jag bytte om, tog några prover, berättade om min rädsla för narkosen. Jag har opererats som barn i början -70-talet. Då la man en stor svart illaluktande mask över mitt ansikte  och jag fick panik samtidigt som det sista jag hör innan narkosen verkar är ”Håll honom!”. Narkospersonalen sa att man använde helt andra metoder nu för tiden. Narkosen går ut i blodet via en nål som sätter i handen. ”Nu sticker det snart till lite” sa man och nästan genast började jag känna mig dåsigt och sedan vet jag bara att jag vaknade upp och bad personalen att jag bort den katt som låg på mina ben. Jag kunde inte nå eller orkade inte bara. Jag rörde mig mellan tillfällig vakenhet och sömn ett tag tills narkosen hade släppt. De berättade att operationen gått bra och att man inte behövt göra ett större ingrepp utan det hade räckt med titthålskirurgi. Någon timme eller två senare rullades jag in på vårdavdelningen. Fick smärtstillande och sov snart igen.

Jag firade således min födelsedag på sjukhuset. Såren värkte och jag hade tämligen ont. Mer smärtstillande hade jag fått någon gång under natten. En telefon hade jag fått dagen före och mina anhöriga hade fått numret. Bland de första som ringde på morgonen var min svärmor som mest gratulerade mig i förbifarten. Den kvinnliga vårdpersonalen på avdelningen tyckte att det inte behövde pjoskas med nyopererade så samma eftermiddag fick jag lämna sjukhuset med recept på mer smärtstillande, men jag fick inget när jag lämnade det. Hela vägen i bilen skrek jag nära på högt av smärta. Jag kände av minsta lilla veck i vägen. Det var en fruktansvärd hemresan. Jag tog de smärtstillande medikamenten och föll i dvala i sängen. Vaknade endast när jag hade ont eller behövde gå på toaletten. Jag åt, men inte speciellt mycket. Så förflöt tre-fyra dagar.

Sakta, sakta blev jag bättre. Smärtan började ge med sig, ärren läkte ihop fint. Jag blev starkare för var dag. Efter sjukskrivningens slut kunde jag så börja på mitt nya jobb. Jag fick ta det lungt den första månaden med tunga lyft etc, men sedan en tiden tillbaka är det inga som helst problem med att cykla de 18 kilometrarna till och från jobbet. Jag har under min gallsjukdom tappat en del i vikt. Det gör inget. Jag trivs mycket bättre i mitt nya smalare jag även om det innebär att jag behöver lite nya byxor.

Ja så fick jag äntligen mina nya progressiva glasögon. Det är första gången jag har den här typen av glasögon och ja vad ska man säga. Jag hämtade dem igår och hos optikern sa de att det skulle ta ett par tre veckor att vänja sig. Att se på långt håll funkar bra. Det funkar till och med bra att titta i handkikaren efter fåglar. Tuben har jag inte provat än, men att läsa eller använda datorn är jobbigt och svårt. Jag vet inte riktigt var någonstans som jag får den bästa lässkärpan i glasen och dessutom tycker jag att kanterna känns suddiga. Det är svårt att att läsa en hel mening utan att vrida lite lätt på huvudet. Det räcker liksom inte att låta ögonen följa textraden. Dessutom måste jag tillbaka till optikern för att klaga på att de har gått en liten metallflisa på ena sidan av bågen och att det ser ut som om det är en rätt lång sprickbildning i den ena skalmen. Kul början. Och till råga på allt var de inte speciellt billiga.

Ja igår var jag hos en annan optiker för att få a second opinion so to speak. Det första var mer övetygad om att det inte kunde vara ett synfel som kunde vara upphov till min långvariga huvudvärk.

”It could be some kind of infection”

Well, well jag beställde tid hos doktorn och gick dit i tisdags. Hon vände och vred på mig och jag fick göra en massa synkroniserade rörelsemönster för att se om någon del av hjärnan släpade efter. Jag var ok. Hon tyckte att jag skulle kolla med den andra optikern först och hjälpte inte det skulle jag återvända till henne.

Igår, igår. Jag sa igår, var jag hos den andra optikern. Han sa att min syn ändrats; att det syntes på mig hur mycket jag ansträngde för att se tydligt. Efter synundersökningen kunde han konstatera att jag behöver glasögon permanent och eftersom jag sedan tidigare har läsglasögon så föreslog han jag skulle ha ett par progressiva glasögon. Jag var lite tveksam eftersom jag funderade på hur det skulle fungera ihop med mitt fågelskådande. Att se en hel bild i kikaren och inte en bild som till hälften var klar och till hälften suddig. Han tyckte att det skulle nog inte vara något problem. Då jag fortfarande var lite tveksam så tyckte han att jag skulle låna hem ett par glasögon i den styrka som jag behöver. Visserligen inte slipade efter mina brytningsfel och jag måste fortfarande använda mina läsglasögon när jag läser och så. Det var mer att få känslan av att ha glasögon när jag är ute och flanerar i skog och mark. När jag kör automobil och ser på Rawhide på televisionsapparaten. Jag tyckte att det lät bra och lånade ett par som inte såg allför vrickade ut. Vilken känsla att få glasögon på sig. Världen såg plötsligt mycket tydligare ut. Mer färgrik (hur nu färgrik november månad kan vara, men i alla fall) och saker och ting var mer kontrastrika. jag visste t ex inte att en helt vanlig lyktstolpe kunde te sig så vacker mer sina olika stålgrå schatteringar. Min huvudvärk kommer också att så sakta att klinga av trodde optikern redan med de här låneglasögonen som jag får ha i en vecka. Efter att ha använt dem igår och nu idag så är jag redan nu böjd att välja ett par progessiva glasögon. För det blir ett väldigt plockade av och på med de båda glasögonen som jag behöver för att se verkligheten så som den manifesterar sig i bokhyllor och rörliga objekt och så som den beskrivs i datorn. Jag fick som sagt låna dem i en vecka, men jag tror att jag åker in redan på tisdag och fixar ett par progressiva så kan jag förhoppningsvis få dem före jul om jag har tur.

Jag har nu haft ont i huvudet så gott som dagligen sedan slutet av augusti. Den optiker som jag gått till för att få svar på om det kan vara min syn som ändrats säger bara att den inte ändrats tillräckligt mycket för att jag ska ha sådan huvudvärk som jag har. Ska ringa doktorn i morgon och jag har bokat tid hos en annan optiker på torsdag. Jag misstänker att jag har börjat bli närsynt.

I morse var jag och besiktade bilen. Den gick igenom utan anmärkning som tur var och det var en mycket nitisk ung besiktningsman som utförde besiktningen. Jag lyckades efter en del möda och besvär byta den ena framlampan på bilen för ett tag sedan. Besiktningsmannen uppmärksammade att den satt snett och kunde blända mötande. Jag drog en vals och sa att jag fått hjäp med att byta emedan jag endast har rudimentära kunskaper om bilars mekanik. En annan gång med en annan bil tvingade den dåvarande besiktningsmannen mig att byta en bakglödlampa, så jag fruktade att jag  åter igen skulle behöva svettas över något nytt djävulsskap, men som tur var grep han sig an problemet på egen hand och rättade till det hela. Mycket bra. Sånt gillar jag.

Jag har varit lite sänkt den senaste tiden av sjukdomar, men nu så börjar jag äntligen känna mig bättre. Hela oktober försvann på något sätt ut i dimman. Jag var till och med ute en sväng och skådade lite igår. Det var verkligen längesen. Inte så mycket förståss, men det var skönt att vara ute en sväng i alla fall. Har också börjat kunna komma igång med mina regelbundna promenader, så med lite jävlar anamma så skall jag väl lyckas gå ner de där extrakilona.

Sitter på jobbet efter en tuff helg med besök på akuten. Fick troligen ett gallstensanfall i slutet av förra veckan. Jag känner mig fortfarande väldigt sänkt efter det. Jobbade inte så mycket igår. Idag måste jag tyvärr jobba i fem timmar till. Inte så kul. Känner mig en smula frusen trots att jag har en kofta på mig. Tur att jag har en tröja till att ta på mig, men först ska jag höja värmen på elementen. Jag hoppas att jag börjar må bättre snart. Det är så förbannat jobbigt må så här halvkass dag efter dag.

Var hos doktorn idag och fick min snabbsänka kollad på nytt. Var på akuten i helgen och då var den lite för hög, men nu så hade den sjunkit till hälften jämfört med då. Det kändes skönt även fortfarande känner mig lite halvkass. Ska kontakta dem i nästa vecka om jag inte mår bättre.